Varför Europa och Latinamerika behöver varandra

30.11.2022 Josep Borrell, Former High Representative of the European Union for Foreign Affairs and Security Policy / Vice-President of the European Commission

BRYSSEL – I den farligare och mer oförutsägbara, multipolära värld som vi nu lever i har handelsförbindelserna fortfarande en nyskapande betydelse. Men de kan inte särskiljas från geopolitiken. Under lång tid trodde många européer att detta var möjligt, men Rysslands anfallskrig mot Ukraina har tydliggjort de risker som är förknippade med Europeiska unionens beroende av rysk gas och har visat att detta synsätt inte längre är försvarbart.

Om EU vill bli erkänt som en veritabel geopolitisk aktör, kommer det inte att räcka med att vi stärker vår interna enighet. Vi måste även omkalibrera vår strategiska kompass och då använda våra politiska och ekonomiska instrument på ett mer samstämmigt sätt samt bättre identifiera inte bara risker utan även möjligheter. Detta är anledningen till att jag ända sedan början av min ämbetsperiod har hävdat att Europa måste fördjupa sina förbindelser med länderna i Latinamerika och Karibien.

För att kunna göra det kvalitativa språng som krävs, kommer vi att behöva intensifiera den politiska dialogen på högsta nivå. För att våra ansträngningar ska vara trovärdiga måste vi även fullborda moderniseringen av befintliga associeringsavtal med Mexiko och Chile, underteckna det framförhandlade avtalet efter Cotonouavtalet med staterna i Afrika, Karibien och Stillahavsområdet, ratificera associeringsavtalet med länderna i Centralamerika samt slutföra avtalet mellan EU och Mercosur.

Även om handeln spelar en viktig roll i alla dessa avtal, kan inget av dem reduceras till enbart ett handelsavtal. Det mesta komplexa avtalet är Mercosuravtalet, som vi har förhandlat om i över två decennier. Med tangons ord är tjugo år ingenting, men i detta fall är det för länge.

När jag besökte Sydamerika förra månaden hade jag förmånen att träffa ledarna för Argentina, Paraguay och Uruguay, som för närvarande innehar det roterande ordförandeskapet för Mercosur, och helt nyligen gratulerade jag Brasiliens tillträdande president Luiz Inácio Lula da Silva till valsegern. I alla dessa samtal har EU–Mercosuravtalet stått i förgrunden, och jag har försökt förmedla till dessa ledare att den politiska viljan att slutföra detta för båda parter fördelaktiga avtal är i allra högsta grad levande.

Det måste medges att ordet ”strategisk” är överanvänt, men när det gäller EU–Mercosuravtalet kunde det inte vara mer välfunnet. Även om det finns vissa som – med hänvisning till motstridiga intressen – skulle motsätta sig det, finns det övertygande argument för att avtalet ska slutföras.

Till att börja med är EU–Mercosuravtalet mycket mer än bara ett handelsavtal; det är ett i högsta grad politiskt instrument som – genom att främja dialog och samarbete – skulle besegla en strategisk allians mellan två regioner som hör till världens mest närstående i fråga om intressen och värderingar och som delar en liknande vision av vad för slags samhällen vi vill ha.

Dessutom vill vi på båda sidor av Atlanten stärka vår strategiska autonomi och förbättra vår ekonomiska motståndskraft genom att minska alltför stora beroenden. Men autonomi är inte liktydigt med isolering. Det är snarare en fråga om att ha flera olika värdekedjor, något som i sin tur kräver samarbete med pålitliga ekonomiska och politiska partner.

EU–Mercosuravtalet – som skulle föra samman två av världens största handelsblock med en sammanlagd befolkning på över 700 miljoner – skulle vara det största handelsavtal som EU någonsin har ingått. Det skulle även vara Mercosurs första övergripande handelsavtal och skulle stärka gruppens integration.

Gemensamma regler skulle öppna dörrar mellan våra stora marknader och skulle generera reella möjligheter för företag på båda sidor, något som skulle främja skapandet av högkvalitativa arbetstillfällen i Europa och Latinamerika. I medvetande om den ekonomiska asymmetrin i våra respektive situationer anges det i avtalet att handeln skulle öppnas upp gradvis, vilket skulle ge berörda sektorer tid att modernisera sig och bli konkurrenskraftiga.

Mercosurländerna vill öka sin export till Europa, men de vill även undvika att reduceras till exportörer av utvinningsresurser. De har för avsikt att utveckla sin produktions- och exportkapacitet och ge naturresurserna ett mervärde genom innovation och teknik, samtidigt som de uppfyller strikta sociala och miljömässiga normer.

Ett tredje argument för EU–Mercosuravtalet är dess potential att främja klimatåtgärder och miljöskydd. Den politiska överenskommelse som EU och Mercosur uppnådde 2019 var i själva verket den första i sitt slag som innehöll en hänvisning till Parisavtalet om klimatförändringar.

I Europa finns det emellertid de som tvivlar på omfattningen av detta åtagande, särskilt med tanke på de senaste årens allt snabbare avskogning i Amazonområdet. Vissa i Europa hävdar att autonom EU-lagstiftning är den enda trovärdiga vägen att gå, men vi kan inte isolera oss och samtidigt förändra världen. Våra rättsliga ramar måste åtföljas av mer internationell dialog och mer internationellt samarbete med inriktning på ett klargörande av gemensamma åtaganden och skapandet av hållbarare värdekedjor.

Den tillträdande presidenten Lula har klargjort att han önskar försvara Brasiliens demokrati, läka samhällets sår, främja social rättvisa samt stimulera ekonomin och samtidigt ta itu med klimatförändringarna och avskogningen i Amazonområdet. Avtalet med EU skulle stödja dessa insatser genom att möjliggöra kunskapsutbyte, bättre standarder, stärkt miljöskydd samt hållbara produktionsmetoder. Europa kommer att föreslå ett ytterligare instrument med våra gemensamma åtaganden i fråga om miljömässig hållbarhet.

Slutligen är EU–Mercosuravtalet inte ett mål i sig utan bara början. Det utgör början på en gemensam väg och skapar de institutionella ramar som krävs för att underlätta samarbetet på ett stort antal områden av gemensamt intresse – från skyddet av mänskliga rättigheter och hållbar utveckling till reglering av den digitala ekonomin och kampen mot den organiserade brottsligheten. Avtalet kommer att stärka våra förbindelser – inte bara mellan regeringar och institutioner utan även mellan parlamentsledamöter, det civila samhället, entreprenörer, studerande, universitet, vetenskapsmän och kreativa sektorer.

Det är dags att vi överger kortsiktigt taktiska resonemang. I en värld befolkad av jättar representerar EU och Mercosur tillsammans bara 10 % av världens befolkning och 20 % av världens BNP. Om EU och Mercosur vill utöva inflytande, är handelsavtalet mellan EU och Mercosur därför en strategisk nödvändighet. Brasiliens ordförandeskap för Mercosur och Spaniens EU-ordförandeskap under det andra halvåret 2023 utgör ett utmärkt tillfälle att skapa den dynamik som EU:s och Mercosurs förbindelser behöver.